Pittstim - En bekännelseantologi?

Jag har läst Fittstim. Det var en samling berättelser från ett urval av tjejer som beskrev tjejers utsatthet. Det beskrev inte alla tjejers upplevelser, eller ens majoritetens upplevelser, utan ett urval i syfte att just tydligt beskriva tjejers utsatthet. Inget fel i det, det är bra, även om jag minns att tjejerna i min omgivning inte ansåg att det var ett särskilt representativt urval. Redan då ville dessa tjejer inte bli betraktade som offer.

Så när jag hör att det ska komma en bok som heter Pittstim blir jag överlycklig. Äntligen en bok som på samma sätt skall beskriva mäns utsatthet. Det är helt underbart, mäns sårbarhet, mäns umbäranden, mäns lidande är så osynliggjort i dagens samhälle att jag kunde inte tänka mig en viktigare bok. Tills recensionerna började droppa in.

Är det inte en bok om mäns utsatthet? Är det en bekännelseantologi? Är det 15 män/pojkar som kryper till korset och tar på sig den skuld samhället vill lägga på dem? "Vi är slåss, vi våldtar, vi pissar på varandra, det är det det innebär att vara MAN. SÅ ser mansrollen ut, vi måste göra något åt det".

Så var det det här med representativt urval igen. VIsst kan man hitta 15 personer som inte haft vett nog att bete sig som normalbegåvade killar under puberteten, men är det isf verkligen dessa 15 män man vill samla för att skriva en bok om MANLIGHET? Jag bara undrar?

Det är fortfarande så att 90% av alla män inte har gjort det som beskrivs i boken, inte upplevt något liknande, aldrig övervägt att göra något liknande. Varför skall en extrem liten klick få karakterisera hela gruppen män? Och hur kan man inte förstå att detta är kontraproduktivt? Det är klart man förstår. Man kan inte sitta i en redaktionell roll och inte förstå urvalets makt. Så vad är det verkliga syftet?

Om inte annat så befäster man en väldigt stark könsroll, riddarkomplexet. Genom att bära hundhuvudet och ta på sig skuld, så räddar man samtidigt prinsessan i tornet från att bära skuld, och låter henne leva kvar i illusionen om sin egen felfrihet. Tydligare: Den ensidiga skuldbeläggningen av män är också ett sätt att osynliggöra kvinnors roll. På ytan skyddar man dem på så sätt från skuld, men på ett djupare plan säger man, åter igen, att kvinnor är passiva, maktlösa och inte har någon inverkan på hur något alls ser ut. De är helt menlösa objekt ur ett samhällsperspektiv.

Och det är så symtomatiskt för hur feminismen ser ut. Män skall ta på sig skulden, skall straffas, skall förändras. Kvinnor däremot är helt oskyldiga, deras könsroll är snövit och utan skuld. Om den på något sätt leder till negativa konsekvenser så är det samhället som måste förändras, inte kvinnor.

FeMANnismen som en av redaktörerna förespråkade, verkar bara vara ett uttslag av ovan nämda riddarkomplex. Det handlar inte om att utforska män och manlighet och utvidga våra möjligheter att bli hela människor, utan om att acceptera hela den feministiska skuldbeläggningen av mannen och genom en slags flaggelantisk katharsis hitta ljuset på andra sidan. Motivet är inte att bli bättre män, motivet är att bli bättre män i kvinnors ögon, dvs bättre riddare.

Självklart så måste jag läsa Pittstim mer ingående först, men, jag känner att ett stort fett fuck you till något som kunde varit så bra, men blev så dåligt, är i antågande.