Gör ett otroligt rörande sommarprat.
http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/laddaner.asp?ProgramID=2071
Länken finns en bit ner på sidan
http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_sommar_i_p1_080719040932.mp3
tisdag 21 oktober 2008
Manliga förebilder #2 Paolo Roberto
Paolo Roberto - Ger svar på tal
http://blogg.svd.se/ledarbloggen?id=9809
http://blogg.svd.se/ledarbloggen?id=9809
torsdag 16 oktober 2008
Feministisk Mattematik
Centrum för rättvisa har gått ut med att 7901 fall av könsdiskriminering skett under åren 2006-2008, och att i 9 av 10 fall har detta drabbat kvinnor. En högskola som särskilt pekas ut är göteborgs universitet. Stora rubriker givetvis.
Centrum För Rättvisa
Rapporten
VHS - Antal antagna
Låt oss först kolla upp hur många utbildningsplatser göteborgsuniversitets läkarutbildning har. Om jag inte misstolkar vad jag ser, 87 platser per termin. Det motsvarar 174 platser per år.
Centrum för Rättvisa påstår på sidan 6 i sin rapport att 1793 tjejer under åren 2006-2008 har blivit diskriminerade under antagningen till läkarutbildningen i göteborg. Under samma tid har 522 platser funnits tillgängliga. Hälften av dessa platser har gått till tjejer. Av de som inte har blivit antagna så är det ungefär lika många killar som tjejer. Så hur hänger det ihop?
Ja, känns dig fri att räkna ut det.
Och kom ihåg att det var inte länge sedan tjejer som hade 1.5 på högskoleprovet kvoterades in framför killar med 2.0 på högskoleprovet på tekniska utbildningar. Var var centrum för rättvisa då?
Jag är emot både kvotering och "positiv" särbehandling, men något jag är ännu mer emot är hyckleri. Sår man draktänder får man skörda storm, och den här "diskrimineringen" är något män har fått uppleva under väldigt lång tid utan att det skapats en ända rubrik. Var är rättsprincipen någonstans?
Centrum För Rättvisa
Rapporten
VHS - Antal antagna
Låt oss först kolla upp hur många utbildningsplatser göteborgsuniversitets läkarutbildning har. Om jag inte misstolkar vad jag ser, 87 platser per termin. Det motsvarar 174 platser per år.
Centrum för Rättvisa påstår på sidan 6 i sin rapport att 1793 tjejer under åren 2006-2008 har blivit diskriminerade under antagningen till läkarutbildningen i göteborg. Under samma tid har 522 platser funnits tillgängliga. Hälften av dessa platser har gått till tjejer. Av de som inte har blivit antagna så är det ungefär lika många killar som tjejer. Så hur hänger det ihop?
Ja, känns dig fri att räkna ut det.
Och kom ihåg att det var inte länge sedan tjejer som hade 1.5 på högskoleprovet kvoterades in framför killar med 2.0 på högskoleprovet på tekniska utbildningar. Var var centrum för rättvisa då?
Jag är emot både kvotering och "positiv" särbehandling, men något jag är ännu mer emot är hyckleri. Sår man draktänder får man skörda storm, och den här "diskrimineringen" är något män har fått uppleva under väldigt lång tid utan att det skapats en ända rubrik. Var är rättsprincipen någonstans?
onsdag 15 oktober 2008
VIdeo om riddarkomplexet
Jag får ta och kolla upp Marc Rudov. Vet inte vem det är, men om han har utvecklat det här ämnet så är det definitivt intressant.
torsdag 9 oktober 2008
Hypermaskulinitet
Det är mycket prat om mansrollen här, och nu kommer ett inlägg till.
Mansrollen i sig är rätt flytande, den kan vara extrem eller mild, det beror på individen. Man är mer eller mindre präglad av mansrollen. Det ingår INTE i mansrollen att vara VÅLDSMAN, VÅLDTÄKTSMAN, BROTTSLING etc, men de egenskaper som krävs för att bli det, krävs också för att leva upp till mansrollen. Kraft, styrka, förträngda känslor etc. Samma rot, olika växter med andra ord.
När mansrollen urartar på det sätt som ofta beskrivs som norm, men som är undantag, kan man kalla det för hypermaskulinitet. Det är en syn på män och manlighet som oftar präglar marginaliserade subkulturer som säg rasistgäng och ghettogäng. Med reservation för att detta självklart inte gäller alla. Även marginaliserade individer kan utveckla hypermaskulinitet om de upplever detta utanförskap i en påverkbar ålder, det är ett sätt att kompensera för den otillräcklighet man känner.
Mansrollen i sig är rätt flytande, den kan vara extrem eller mild, det beror på individen. Man är mer eller mindre präglad av mansrollen. Det ingår INTE i mansrollen att vara VÅLDSMAN, VÅLDTÄKTSMAN, BROTTSLING etc, men de egenskaper som krävs för att bli det, krävs också för att leva upp till mansrollen. Kraft, styrka, förträngda känslor etc. Samma rot, olika växter med andra ord.
När mansrollen urartar på det sätt som ofta beskrivs som norm, men som är undantag, kan man kalla det för hypermaskulinitet. Det är en syn på män och manlighet som oftar präglar marginaliserade subkulturer som säg rasistgäng och ghettogäng. Med reservation för att detta självklart inte gäller alla. Även marginaliserade individer kan utveckla hypermaskulinitet om de upplever detta utanförskap i en påverkbar ålder, det är ett sätt att kompensera för den otillräcklighet man känner.
Klass framför Kön
Som jag tidigare nämnt nu några gånger så uppstår det en mängd problem när man definierar människor från dess kön. Vilket är vad feminismen gör när de säger "män förtrycker kvinnor" "kvinnor är underordnade män" "män väljer män".
Fördelen med klass som begrepp över kön, är att klass är mjukt och kön är hårt. Man måste komma ihåg att jämställdhetsteorier handlar om idéer, beteenden, värderingar, livssituation, empowerment, möjligheter etc.
Kön är en fysisk egenskap. Oföränderlig. Den har inget med ovanstående att göra. Människor av samma kön befinner sig på polariserande olika sidor i alla ovan nämda ting.
Klass däremot är baserat just på ovan nämda ting. Klass handlar om allt detta. Och om något av detta förändras, kan din klass också förändras. Men aldrig ditt kön.
Feminismens största brott mot mänskligheten var att tillskriva kön betydelse.
Vid en första blick verkar det kanske inte farligt, men när man studerar deras teorier, när man studerar deras åtgärder, så ser man hur detta slår så otroligt fel.
Tillexempel könskvotering. Samhället är fullt av män i samma situation som dessa kvinnor, inte rätt kontakter eller social bakgrund för att kunna ta sig in i dessa elitkretsar. Men bara kvinnor kvoteras in, maktlösa män osynliggörs och förtigs. Varpå de klumpas samman med de fåtal män i makt som finns, och skuldbeläggs.
Fördelen med klass som begrepp över kön, är att klass är mjukt och kön är hårt. Man måste komma ihåg att jämställdhetsteorier handlar om idéer, beteenden, värderingar, livssituation, empowerment, möjligheter etc.
Kön är en fysisk egenskap. Oföränderlig. Den har inget med ovanstående att göra. Människor av samma kön befinner sig på polariserande olika sidor i alla ovan nämda ting.
Klass däremot är baserat just på ovan nämda ting. Klass handlar om allt detta. Och om något av detta förändras, kan din klass också förändras. Men aldrig ditt kön.
Feminismens största brott mot mänskligheten var att tillskriva kön betydelse.
Vid en första blick verkar det kanske inte farligt, men när man studerar deras teorier, när man studerar deras åtgärder, så ser man hur detta slår så otroligt fel.
Tillexempel könskvotering. Samhället är fullt av män i samma situation som dessa kvinnor, inte rätt kontakter eller social bakgrund för att kunna ta sig in i dessa elitkretsar. Men bara kvinnor kvoteras in, maktlösa män osynliggörs och förtigs. Varpå de klumpas samman med de fåtal män i makt som finns, och skuldbeläggs.
Ännu ett fall där mannens disposabilitet bekräftas
FNs artiklar om de mänskliga rättigheterna:
Artikel #25
"
Artikel #25
"
- Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.
- Mödrar och barn är berättigade till särskild omvårdnad och hjälp. Alla barn skall åtnjuta samma sociala skydd, vare sig de är födda inom eller utom äktenskapet. "
Mannen har alltså inte samma rätt till omvårdnad och hjälp som kvinnor och barn. Detta eftersom mannens säkerhet/välmående inte värderas lika högt.
Ridderliga män har satt sig ner och på sedvanligt självdestruktivt vis (och inte egentligen, för det är inte män med makt som drabbas) tonat ner sina egna rättigheter och framhävt kvinnors och barns. A´la könsrollsbundet riddarkomplex tillåts ett fåtal män med makt offra ett flertal män utan makt, för kvinnor och barns "bästa". So what else is new?
Könsfred och juridisk abort
Läser en uppsats, Är en kvinna utan man som en fisk utan cykel, och känner igen många av mina egna tankar. Den är skriven av en feminist och handlar om antifeministiskt forum.
Jag har vetat att antifeministiskt forum (AFS) funnits, men har undvikit det. Jag har känt att det är för hatiskt och onyanserat, jag är ute efter KÖNSFRED, inte krig, och har inte tänkt att AFS har haft något att erbjuda mig. Men efter att ha läst denna uppsats så inser jag att jag nog varit förhastad i mina omdömen, och ska surfa dit en dag och se vad som sägs.
Ett intressant koncept jag tidigare varit obekant med är juridisk arbort. Jag har diskuterat många gånger hur äktenskapet, och faderskapet, är en mansfälla. Mannen har inga juridiska rättighter, och utan någon juridisk möjlighet att påverka sugs han in i en mansklassisk provider-roll som han inte har några möjlighter att avsäga sig.
Juridisk abort är en lösning på detta dilemma. Kvinnan skall självklart ha rätt till sin kropp och bestämma över abort. Men mannen skall lika självklart ha rätt till SIN kropp, inte tvingas använda sin kropp för att försörja kvinna och barn, om han så inte önskar. Inträde: juridisk abort, eller helt enkelt en juridisk rätt att avsäga sig faderskapet. Det innebär ju också att fadern avsäger sig alla rättigheter vad det gäller barnet, han skall betraktas som en icke-far. Barnets rättigheter? Man får väl anta att staten skall ta det ansvaret. Ur ett moraliskt perspektiv så måste det ju ändå anses mindre kontroversiellt att avsäga sig ett barn än att döda det innan det föds? Kan man acceptera det sistnämda, så borde det förstnämda inte vara så svårt att svälja.
Men jag vill också tillägg att rapporter brister på ett par viktiga punkter.
Den första är det osmakliga i att använda teori från Andrea Dworkin när hon skall sätta mansrörelser i en kontext. Andrea Dworkin som inte kommer långt efter Valeri Solanas i sitt manshat.
"All personal, psychological, social, and institutionalized domination on this earth can be traced back to its source: the phallic identities of men. "
"Men are distinguished from women by their commitment to do violence rather than to be victimized by it. "
- Andrea Dworkin
Är det någon normalbegåvad människa som anser att en person med sådana åsikter skall få formulera en mall som man bedömer män efter i vetenskapliga sammanhang?
Författaren påstår också bland annat att män skall vara tacksam för den mansforskning som har sprungit ur feminismen och som inte "drar alla män över en kam". Tvärtom, så är ju just den FEMINISTISKA mansforskningen upptagen med att stereotypisera män, på ett väldigt skissartat och schablonartat sätt. Man behandlar kvinnan som ett subjekt och mannen som ett objekt, och det är ju konsekvenserna av detta som leder bland annat till skuldbeläggningen av mannen och osynliggörandet av hans umbäranden och behov.
Den mansforskning som har vuxit fram som ett SVAR på feminismens skygglappande, som i politisk motvind arbetar för att behandla mannen som en människa och utforska honom i all sin mänsklighet och inte bara försöker skapa politiskt gångbara stereotyper för en tveksam feministisk agenda, den är inte tacksam för hur feminismen har smalat ner synen på mannen. Den är inte tacksam för den politiska cell som skapats för mannen. Varför skulle den var det? Varför skall män vara tacksamma för det?
Att vara tacksam för att feminismen har lett fram till mansforskning är som att vara tacksam att nazismen har lett fram till FNs artikel om mänskliga rättigheter. Genom att osynliggöra/förbryta sig mot något som borde vara självklart, och däregenom tvinga fram en motreaktion, kan bara i en feminists förvridna hjärna framstå som en god och altruistisk gärning.
Det här är ju kärnan av mäns kritik mot feminismen. Författaren skriver att "anledningen att män är kritiska mot feminismen beror på att de har något att förlora" och säger implicit att det inte är någt fel på FEMINISMEN utan kritiken handlar om mäns egoism och rädsla att förlora privilegier. MEN DET ÄR INTE DET DET HANDLAR OM. Män (och kvinnor) är kritiska mot feminismen för att den är orättfärdig. Den är felaktig. Den är hatfull. Den skapar väldigt mycket ilska, sorg, ledsenhet, och annan psykologisk ohälsa. Det är vad som händer när de rädda och hatiska få, får en politisk plattform att sprida sin propaganda genom. Vi har inte lärt oss något av historian.
Författaren är så självgod i sin feministiska övertygelse att all kritik mot feminismen endast kan röra sig om missförstånd eller ett egoncentrerat försvar av privilegier. Den typen av gynocentricitet som hon själv varnar för. Bra jobbat.
Jag har vetat att antifeministiskt forum (AFS) funnits, men har undvikit det. Jag har känt att det är för hatiskt och onyanserat, jag är ute efter KÖNSFRED, inte krig, och har inte tänkt att AFS har haft något att erbjuda mig. Men efter att ha läst denna uppsats så inser jag att jag nog varit förhastad i mina omdömen, och ska surfa dit en dag och se vad som sägs.
Ett intressant koncept jag tidigare varit obekant med är juridisk arbort. Jag har diskuterat många gånger hur äktenskapet, och faderskapet, är en mansfälla. Mannen har inga juridiska rättighter, och utan någon juridisk möjlighet att påverka sugs han in i en mansklassisk provider-roll som han inte har några möjlighter att avsäga sig.
Juridisk abort är en lösning på detta dilemma. Kvinnan skall självklart ha rätt till sin kropp och bestämma över abort. Men mannen skall lika självklart ha rätt till SIN kropp, inte tvingas använda sin kropp för att försörja kvinna och barn, om han så inte önskar. Inträde: juridisk abort, eller helt enkelt en juridisk rätt att avsäga sig faderskapet. Det innebär ju också att fadern avsäger sig alla rättigheter vad det gäller barnet, han skall betraktas som en icke-far. Barnets rättigheter? Man får väl anta att staten skall ta det ansvaret. Ur ett moraliskt perspektiv så måste det ju ändå anses mindre kontroversiellt att avsäga sig ett barn än att döda det innan det föds? Kan man acceptera det sistnämda, så borde det förstnämda inte vara så svårt att svälja.
Men jag vill också tillägg att rapporter brister på ett par viktiga punkter.
Den första är det osmakliga i att använda teori från Andrea Dworkin när hon skall sätta mansrörelser i en kontext. Andrea Dworkin som inte kommer långt efter Valeri Solanas i sitt manshat.
"All personal, psychological, social, and institutionalized domination on this earth can be traced back to its source: the phallic identities of men. "
"Men are distinguished from women by their commitment to do violence rather than to be victimized by it. "
- Andrea Dworkin
Är det någon normalbegåvad människa som anser att en person med sådana åsikter skall få formulera en mall som man bedömer män efter i vetenskapliga sammanhang?
Författaren påstår också bland annat att män skall vara tacksam för den mansforskning som har sprungit ur feminismen och som inte "drar alla män över en kam". Tvärtom, så är ju just den FEMINISTISKA mansforskningen upptagen med att stereotypisera män, på ett väldigt skissartat och schablonartat sätt. Man behandlar kvinnan som ett subjekt och mannen som ett objekt, och det är ju konsekvenserna av detta som leder bland annat till skuldbeläggningen av mannen och osynliggörandet av hans umbäranden och behov.
Den mansforskning som har vuxit fram som ett SVAR på feminismens skygglappande, som i politisk motvind arbetar för att behandla mannen som en människa och utforska honom i all sin mänsklighet och inte bara försöker skapa politiskt gångbara stereotyper för en tveksam feministisk agenda, den är inte tacksam för hur feminismen har smalat ner synen på mannen. Den är inte tacksam för den politiska cell som skapats för mannen. Varför skulle den var det? Varför skall män vara tacksamma för det?
Att vara tacksam för att feminismen har lett fram till mansforskning är som att vara tacksam att nazismen har lett fram till FNs artikel om mänskliga rättigheter. Genom att osynliggöra/förbryta sig mot något som borde vara självklart, och däregenom tvinga fram en motreaktion, kan bara i en feminists förvridna hjärna framstå som en god och altruistisk gärning.
Det här är ju kärnan av mäns kritik mot feminismen. Författaren skriver att "anledningen att män är kritiska mot feminismen beror på att de har något att förlora" och säger implicit att det inte är någt fel på FEMINISMEN utan kritiken handlar om mäns egoism och rädsla att förlora privilegier. MEN DET ÄR INTE DET DET HANDLAR OM. Män (och kvinnor) är kritiska mot feminismen för att den är orättfärdig. Den är felaktig. Den är hatfull. Den skapar väldigt mycket ilska, sorg, ledsenhet, och annan psykologisk ohälsa. Det är vad som händer när de rädda och hatiska få, får en politisk plattform att sprida sin propaganda genom. Vi har inte lärt oss något av historian.
Författaren är så självgod i sin feministiska övertygelse att all kritik mot feminismen endast kan röra sig om missförstånd eller ett egoncentrerat försvar av privilegier. Den typen av gynocentricitet som hon själv varnar för. Bra jobbat.
Svar till: Riktiga män...
Riktiga män
Men är inte poängen som du inte verkar ta till dig att det är en så obegåvad generalisering.
Majoriteten av de som dödar/använder våld är män.
Majoriteten av de som prostituerar sig är kvinnor.
Män mördar/begår våldshandlingar.
Kvinnor är horor.
Något som känns fel med den här beskrivningen?
Ja, och om det fortfarande inte är uppenbart, därför att:
Majoriteten av män dödar inte/använder våld.
Majoriteten av kvinnor prostituerar sig inte.
Det absoluta mertalet i respektive grupp gör INTE det som tillskrivs hela gruppen.Gruppen tillskrivs alltså falska egenskaper, oftast av politiska skäl.
Det är orättvist, och fult, men det är inte det värsta. Det värsta är att man genom att dumgeneralisera OSYNLIGGÖR faktiska orsakskedjor och samband som skulle kunna förklara och framledes förhindra, att det uppstår igen.
Om man låter blir att förklara dessa enskilda kvinnors prostitution med "de är ju kvinnor" och istället undersöker dessa individers kontext, kanske man kommer fram till att det rör sig om deras socioekonomiska situation. Inte deras kön. Då kan man börja göra något åt det.
Om man låtner bli att förklara dessa enskilda mäns våldsanvändande med "de är ju män" och istället undersöka dessa individers kontext, kanske man kommer fram till att det rör sig om psykologisk ohälsa, mobbning och utsatthet. Inte deras kön. Då kan man börja göra något åt det.
Så sluta dumgeneralisera och gör en insats för att nyansera samhällsproblem. Leta lösningar istället för skapa slagord.
Men är inte poängen som du inte verkar ta till dig att det är en så obegåvad generalisering.
Majoriteten av de som dödar/använder våld är män.
Majoriteten av de som prostituerar sig är kvinnor.
Män mördar/begår våldshandlingar.
Kvinnor är horor.
Något som känns fel med den här beskrivningen?
Ja, och om det fortfarande inte är uppenbart, därför att:
Majoriteten av män dödar inte/använder våld.
Majoriteten av kvinnor prostituerar sig inte.
Det absoluta mertalet i respektive grupp gör INTE det som tillskrivs hela gruppen.Gruppen tillskrivs alltså falska egenskaper, oftast av politiska skäl.
Det är orättvist, och fult, men det är inte det värsta. Det värsta är att man genom att dumgeneralisera OSYNLIGGÖR faktiska orsakskedjor och samband som skulle kunna förklara och framledes förhindra, att det uppstår igen.
Om man låter blir att förklara dessa enskilda kvinnors prostitution med "de är ju kvinnor" och istället undersöker dessa individers kontext, kanske man kommer fram till att det rör sig om deras socioekonomiska situation. Inte deras kön. Då kan man börja göra något åt det.
Om man låtner bli att förklara dessa enskilda mäns våldsanvändande med "de är ju män" och istället undersöka dessa individers kontext, kanske man kommer fram till att det rör sig om psykologisk ohälsa, mobbning och utsatthet. Inte deras kön. Då kan man börja göra något åt det.
Så sluta dumgeneralisera och gör en insats för att nyansera samhällsproblem. Leta lösningar istället för skapa slagord.
Har den här öppnats igen?
Måste testa.
Det verkar funka för tillfället iaf. Fick bloggen blockerad av google, av okänd anledning.
Det verkar funka för tillfället iaf. Fick bloggen blockerad av google, av okänd anledning.
måndag 6 oktober 2008
Mer om gynocentrisk syn på mansrollen
Det är ständigt tal om att förändra mannen och mansrollen. Det är givetvis en förutsättning för att ge män större frihet, liksom det är en förutsättning att förändra kvinnan och kvinnorollen för att ge kvinnan större frihet. Lika sant är det att det bara är män som kan förändra hur män är, och kvinnor som kan förändra hur kvinnor är.
Men det som är ännu viktigare är att förändra SYNEN på män. Det är hög tid vi erkänner och bereder rum i det offentliga rummet för alla underbara, känsliga och öppna män som finns därute. Varje gång man antyder att mjuket, känslighet etc är något män saknar av den enda anledningen att de är män, så säger man att dessa egenskaper är omanliga. Det är en förolämpning mot alla underbara härliga män därute, som vida överstiger de våldsamma i antal. INGA egenskaper är könsbundna, sluta att ständigt återskapa en verklighet där vi tillåter en sådan syn. Den begränsar oss alla.
Vi behöver se att den asoluta merparten av män är öppna, känsliga och omtänksamma män, och genom att behandla män därefter, tillåta dem att vara sig själva. Det är just genom samhällets bestraffningar i olika former män genom historien tvingats skydda sig själva genom att avskärma sig från sina känslor.
Istället för att osynliggöra dessa män borde de lyftas fram, hyllas, och användas som förebilder.
Men det som är ännu viktigare är att förändra SYNEN på män. Det är hög tid vi erkänner och bereder rum i det offentliga rummet för alla underbara, känsliga och öppna män som finns därute. Varje gång man antyder att mjuket, känslighet etc är något män saknar av den enda anledningen att de är män, så säger man att dessa egenskaper är omanliga. Det är en förolämpning mot alla underbara härliga män därute, som vida överstiger de våldsamma i antal. INGA egenskaper är könsbundna, sluta att ständigt återskapa en verklighet där vi tillåter en sådan syn. Den begränsar oss alla.
Vi behöver se att den asoluta merparten av män är öppna, känsliga och omtänksamma män, och genom att behandla män därefter, tillåta dem att vara sig själva. Det är just genom samhällets bestraffningar i olika former män genom historien tvingats skydda sig själva genom att avskärma sig från sina känslor.
Istället för att osynliggöra dessa män borde de lyftas fram, hyllas, och användas som förebilder.
Mansrollen
Med tanke på pittstim och så vidare..
Det är inte bara viktigt med MÅLET, utan hur vi tar oss dit. Ja, målet är att män (liksom kvinnor) ska ha möjlighet att vara människor, med alla dimensioner av varande det innebär. Men det är minst lika viktigt hur vi tar oss dit. Poängen är; om vi straffar män till att ta sig dit kommer de aldrig att ta sig dit. Att i egenskap av ditt kön uppbära skuldbördan är omöjligt att kombinera med MÅLET, att tillåtas vara känslig, mjuk och sårbar (liksom alla andra egenskaper som ingår i det mänskliga registret).
Vägen är att utforska manligt, och då menar jag inte från ett schablonartat och ett efter det feministiska etablissemanget tillrättalagt sätt, utan kärleksfullt, förutsättningslöst och utifrån dess egna villkor. På detta sätt har kvinnan och kvinnlighet utforskats under lång tid, och jag kan inte förstå varför män och manlighet förtjänar mindre?
Feminister MÅSTE börja släppa makten över tolkningsföreträdet, deras syn på män och manlighet är skissartad och stereotyp, den kan INTE tillåtas att ha som utgångspunkt för att utforska och utveckla män. Det kommer inte leda någonstans, förutom, vilket vi ser om och om igen, en skuldbeläggning av mannen.
Ofta ser man teorier om hur svårt det är för män att släppa ifrån sig makten, men de som verkar ha svårast är feminister. Släpp taget, låt MÄN få börja definera sig själva utan att behöva be om ursäkt för vår existens. Vi är inte klippdockor ni får klä som ni vill, låt OSS bestämma vem vi vill vara. ERT jobb är att börja utforska och erkänna det NEGATIVA i kvinnorollen, särskilt det som ständigt påverkar män på ett negativt sätt. Inte förrän då kan vi nå en rättvis jämställdhet.
Det är inte bara viktigt med MÅLET, utan hur vi tar oss dit. Ja, målet är att män (liksom kvinnor) ska ha möjlighet att vara människor, med alla dimensioner av varande det innebär. Men det är minst lika viktigt hur vi tar oss dit. Poängen är; om vi straffar män till att ta sig dit kommer de aldrig att ta sig dit. Att i egenskap av ditt kön uppbära skuldbördan är omöjligt att kombinera med MÅLET, att tillåtas vara känslig, mjuk och sårbar (liksom alla andra egenskaper som ingår i det mänskliga registret).
Vägen är att utforska manligt, och då menar jag inte från ett schablonartat och ett efter det feministiska etablissemanget tillrättalagt sätt, utan kärleksfullt, förutsättningslöst och utifrån dess egna villkor. På detta sätt har kvinnan och kvinnlighet utforskats under lång tid, och jag kan inte förstå varför män och manlighet förtjänar mindre?
Feminister MÅSTE börja släppa makten över tolkningsföreträdet, deras syn på män och manlighet är skissartad och stereotyp, den kan INTE tillåtas att ha som utgångspunkt för att utforska och utveckla män. Det kommer inte leda någonstans, förutom, vilket vi ser om och om igen, en skuldbeläggning av mannen.
Ofta ser man teorier om hur svårt det är för män att släppa ifrån sig makten, men de som verkar ha svårast är feminister. Släpp taget, låt MÄN få börja definera sig själva utan att behöva be om ursäkt för vår existens. Vi är inte klippdockor ni får klä som ni vill, låt OSS bestämma vem vi vill vara. ERT jobb är att börja utforska och erkänna det NEGATIVA i kvinnorollen, särskilt det som ständigt påverkar män på ett negativt sätt. Inte förrän då kan vi nå en rättvis jämställdhet.
Pittstim - En bekännelseantologi?
Jag har läst Fittstim. Det var en samling berättelser från ett urval av tjejer som beskrev tjejers utsatthet. Det beskrev inte alla tjejers upplevelser, eller ens majoritetens upplevelser, utan ett urval i syfte att just tydligt beskriva tjejers utsatthet. Inget fel i det, det är bra, även om jag minns att tjejerna i min omgivning inte ansåg att det var ett särskilt representativt urval. Redan då ville dessa tjejer inte bli betraktade som offer.
Så när jag hör att det ska komma en bok som heter Pittstim blir jag överlycklig. Äntligen en bok som på samma sätt skall beskriva mäns utsatthet. Det är helt underbart, mäns sårbarhet, mäns umbäranden, mäns lidande är så osynliggjort i dagens samhälle att jag kunde inte tänka mig en viktigare bok. Tills recensionerna började droppa in.
Är det inte en bok om mäns utsatthet? Är det en bekännelseantologi? Är det 15 män/pojkar som kryper till korset och tar på sig den skuld samhället vill lägga på dem? "Vi är slåss, vi våldtar, vi pissar på varandra, det är det det innebär att vara MAN. SÅ ser mansrollen ut, vi måste göra något åt det".
Så var det det här med representativt urval igen. VIsst kan man hitta 15 personer som inte haft vett nog att bete sig som normalbegåvade killar under puberteten, men är det isf verkligen dessa 15 män man vill samla för att skriva en bok om MANLIGHET? Jag bara undrar?
Det är fortfarande så att 90% av alla män inte har gjort det som beskrivs i boken, inte upplevt något liknande, aldrig övervägt att göra något liknande. Varför skall en extrem liten klick få karakterisera hela gruppen män? Och hur kan man inte förstå att detta är kontraproduktivt? Det är klart man förstår. Man kan inte sitta i en redaktionell roll och inte förstå urvalets makt. Så vad är det verkliga syftet?
Om inte annat så befäster man en väldigt stark könsroll, riddarkomplexet. Genom att bära hundhuvudet och ta på sig skuld, så räddar man samtidigt prinsessan i tornet från att bära skuld, och låter henne leva kvar i illusionen om sin egen felfrihet. Tydligare: Den ensidiga skuldbeläggningen av män är också ett sätt att osynliggöra kvinnors roll. På ytan skyddar man dem på så sätt från skuld, men på ett djupare plan säger man, åter igen, att kvinnor är passiva, maktlösa och inte har någon inverkan på hur något alls ser ut. De är helt menlösa objekt ur ett samhällsperspektiv.
Och det är så symtomatiskt för hur feminismen ser ut. Män skall ta på sig skulden, skall straffas, skall förändras. Kvinnor däremot är helt oskyldiga, deras könsroll är snövit och utan skuld. Om den på något sätt leder till negativa konsekvenser så är det samhället som måste förändras, inte kvinnor.
FeMANnismen som en av redaktörerna förespråkade, verkar bara vara ett uttslag av ovan nämda riddarkomplex. Det handlar inte om att utforska män och manlighet och utvidga våra möjligheter att bli hela människor, utan om att acceptera hela den feministiska skuldbeläggningen av mannen och genom en slags flaggelantisk katharsis hitta ljuset på andra sidan. Motivet är inte att bli bättre män, motivet är att bli bättre män i kvinnors ögon, dvs bättre riddare.
Självklart så måste jag läsa Pittstim mer ingående först, men, jag känner att ett stort fett fuck you till något som kunde varit så bra, men blev så dåligt, är i antågande.
Så när jag hör att det ska komma en bok som heter Pittstim blir jag överlycklig. Äntligen en bok som på samma sätt skall beskriva mäns utsatthet. Det är helt underbart, mäns sårbarhet, mäns umbäranden, mäns lidande är så osynliggjort i dagens samhälle att jag kunde inte tänka mig en viktigare bok. Tills recensionerna började droppa in.
Är det inte en bok om mäns utsatthet? Är det en bekännelseantologi? Är det 15 män/pojkar som kryper till korset och tar på sig den skuld samhället vill lägga på dem? "Vi är slåss, vi våldtar, vi pissar på varandra, det är det det innebär att vara MAN. SÅ ser mansrollen ut, vi måste göra något åt det".
Så var det det här med representativt urval igen. VIsst kan man hitta 15 personer som inte haft vett nog att bete sig som normalbegåvade killar under puberteten, men är det isf verkligen dessa 15 män man vill samla för att skriva en bok om MANLIGHET? Jag bara undrar?
Det är fortfarande så att 90% av alla män inte har gjort det som beskrivs i boken, inte upplevt något liknande, aldrig övervägt att göra något liknande. Varför skall en extrem liten klick få karakterisera hela gruppen män? Och hur kan man inte förstå att detta är kontraproduktivt? Det är klart man förstår. Man kan inte sitta i en redaktionell roll och inte förstå urvalets makt. Så vad är det verkliga syftet?
Om inte annat så befäster man en väldigt stark könsroll, riddarkomplexet. Genom att bära hundhuvudet och ta på sig skuld, så räddar man samtidigt prinsessan i tornet från att bära skuld, och låter henne leva kvar i illusionen om sin egen felfrihet. Tydligare: Den ensidiga skuldbeläggningen av män är också ett sätt att osynliggöra kvinnors roll. På ytan skyddar man dem på så sätt från skuld, men på ett djupare plan säger man, åter igen, att kvinnor är passiva, maktlösa och inte har någon inverkan på hur något alls ser ut. De är helt menlösa objekt ur ett samhällsperspektiv.
Och det är så symtomatiskt för hur feminismen ser ut. Män skall ta på sig skulden, skall straffas, skall förändras. Kvinnor däremot är helt oskyldiga, deras könsroll är snövit och utan skuld. Om den på något sätt leder till negativa konsekvenser så är det samhället som måste förändras, inte kvinnor.
FeMANnismen som en av redaktörerna förespråkade, verkar bara vara ett uttslag av ovan nämda riddarkomplex. Det handlar inte om att utforska män och manlighet och utvidga våra möjligheter att bli hela människor, utan om att acceptera hela den feministiska skuldbeläggningen av mannen och genom en slags flaggelantisk katharsis hitta ljuset på andra sidan. Motivet är inte att bli bättre män, motivet är att bli bättre män i kvinnors ögon, dvs bättre riddare.
Självklart så måste jag läsa Pittstim mer ingående först, men, jag känner att ett stort fett fuck you till något som kunde varit så bra, men blev så dåligt, är i antågande.
söndag 5 oktober 2008
Fuck You: Tiina Rosenberg
Fuck You: Tiina Rosenberg.
"Skulle äldre män vara förebilder för unga män? Det tror jag inte. Unga män behöver förebilder som står för demokrati och mänsklighet."
- Tiina Rosenberg
http://sydsvenskan.se/kropp/article372759/Myten-knacker-aldrande-man.html
Din blatanta sexism underminerar din trovärdighet i alla jämställdhetsfrågor, men du förstår det inte själv för du är så socialiserad i sammanhang där det är ok att behandla och betrakta män som svin. Så dagens Fuck You går till dig och detta citat där du påstår att äldre män varken står för demokrati eller mänsklighet.
"Skulle äldre män vara förebilder för unga män? Det tror jag inte. Unga män behöver förebilder som står för demokrati och mänsklighet."
- Tiina Rosenberg
http://sydsvenskan.se/kropp/article372759/Myten-knacker-aldrande-man.html
Din blatanta sexism underminerar din trovärdighet i alla jämställdhetsfrågor, men du förstår det inte själv för du är så socialiserad i sammanhang där det är ok att behandla och betrakta män som svin. Så dagens Fuck You går till dig och detta citat där du påstår att äldre män varken står för demokrati eller mänsklighet.
Mansförtryck och hyckleri
"Män förtrycker kvinnor" är ett vanligt slagord.
Det faller självklart på sin egen orimlighet, och det är ganska enkelt att argumentera för att det inte är sant, men det är inte det det här inlägget ska handla om. Därför att allt oftare har jag diskuterat med feminister som säger, "nej, jag är medveten om mäns problem." etc. Det är självklart positivt att det finns en gryende förståelse för vad jag har argumenterat för i 10 års tid nu, att även män har jämställdhetsproblem som behöver åtgärdas, även män behöver omfattas av den politiska drivkraft till förändring som finns när det gäller jämställdhetsfrågor. Samtidigt är det pinsamt och gör mig förbannad, för allvarligt talat gott folk, det borde fan vara självklart redan från början. Men hursomhelst.
Män har objektifierats och stereotypifierats av feminismen, detta så att de har haft något svart-vitt att spegla sig själva som kvinnor mot. Samtidigt har de subjektifierat kvinnor. De har letat efter orsakssammanhang, djupt mänskligt liggande drivkrafter och på ett allmänt kärleksfullt och empatiskt sätt beskrivit kvinnors situation. Det är bra. Men de har exkluderat att behandla män och manlighet på samma sätt. Där kvinnor är offer för sina könsroller, offer för ett strukturellt förtryck som dessa könsroller skaper, är män ansvariga för sina könsroller. Män gör som män gör bara för att de är män. Det räcker. Men det räcker inte. Varför ska vi INTE behandla mannen kärleksfullt? Varför ska vi inte fråga oss hur mannen fostras till att bli samhällets slit och släng produkt? Och om det någonsin kommer upp, varför ska vi SKULDBELÄGGA mannen för detta? Varför för vi inte se mannen som ett offer för sin könsroll precis som vi gör med kvinnan? Varför skall vi INTE utforska mannens lidande och umbäranden, den manliga upplevelsen?
Därför att den manliga Stereotypen är så otroligt politiskt viktig, att ifrågasätta den leder ofrånkomligen till att tvingas ifrågasätta majoriteten av feministisk teori, vilket feminismen inte är redo att göra. Man har funnit en väg till empowerment. Genom att med hela den feministiska rörelsen i ryggen förtala, förnedra och med andra ord avhumanisera mannen, har de funnit ett sätt att tycka bättre om sig själva, känna sig starka, mer värda, ha mer möjligheter. (och ärligt talat män, om det är någon annan som hittar hit vilket inte är syftet, märker ni inte det dagligen i era relationer med kvinnor? Använder de inte er som en ständig slagpåse för sina egna tillkortakommanden? Alla bråk, alla tjuriga tystnader, allt pekfingerpekande, det handlar om DOM, inte om er bägge tillsammans. Och vi har blivit lärda att vi ska ta det, det är vår roll som man. Disposiblitet, vårt välmående är inte viktigt i ett patriarkalt samhälle, vi är bara köttmuren som finns där för att skydda kvinnorna från världens faror så att samhället kan fortsätta reproducera och trygga sin egen överlevnad).
Det är feministisk empowerment. Den är inte rättvis, den är inte rättfärdig, den är inte vacker, men den är effektiv, och många feminister som fått smaka på denna sötsura frukt har svårt att släppa den ifrån sig. Samtidigt förstärker man klassiska könsroller, mannens disposibilitet och kvinnans offerroll. Det har alltså inget med äkta jämställdhet att göra. Hursomhelst, det var inte heller detta som detta inlägg skulle handla om.
Utan:
allt fler feminister säger något i stil med; ja, inte ALLA män har makt, men män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp. Sedan likställer de detta med förtryck.
Men vad är förtryck? Makt är inte förtryck. Det är hur man utnyttjar makten som är förtryck. Vad som hänt iaf de senaste 20 åren är hur de med samhällsmakt (i majoritet män) har använt sin makt till att förtrycka... män! För att ställa sig in hos det motsatta könet. Det är ett klassiskt riddarkomplex, och det är något feminismen utnyttjar medvetet och utan samvetskval. Det är därför det är så viktigt att trycka på kvinnans klassiska offerroll, utan den har de ingen hävstång att manipulera riddarkomplexet med.
Om en feminist erkänner att bara ett FÅTAL män har makt, så måste de också erkänna att majoriteten av män inte har makt, liksom att majoriteten av kvinnor inte har makt. Det innebär att positiv affirmation, eller positiv särbehandling av bara kvinnor, i själva verket är diskriminerande mot majoriteten av män. (att könskvantifiera en fråga som rör sig om klass leder ofrånkomligen till könsdiskriminerande åtgärder). Att exkludera maktlösa män från åtgärder vars syfte det är att hjälpa de maktlösa i samhället innebär att explicit diskriminera dem. Det innebär att vi skapar en underklass av maktlösa män, som ingen hör, ingen ser, ingen bryr sig om, för ingen erkänner deras rätt att vara offer. Den inneboende gynocentriciteten i feminismen har alltså skapat diskriminering mot män.
Så nästa gång någon säger "Men feminism är ju för jämställdhet. Hur kan du vara emot feminism? Är du inte för jämställdhet" så vet du att du har att göra med en väldigt naiv och oinsatt person, och om du ändå vill ödsla tid på att argumentera med henne så har du stommen till ett argument här ovan, även om det är osorterat och ostrukturerat.
Det faller självklart på sin egen orimlighet, och det är ganska enkelt att argumentera för att det inte är sant, men det är inte det det här inlägget ska handla om. Därför att allt oftare har jag diskuterat med feminister som säger, "nej, jag är medveten om mäns problem." etc. Det är självklart positivt att det finns en gryende förståelse för vad jag har argumenterat för i 10 års tid nu, att även män har jämställdhetsproblem som behöver åtgärdas, även män behöver omfattas av den politiska drivkraft till förändring som finns när det gäller jämställdhetsfrågor. Samtidigt är det pinsamt och gör mig förbannad, för allvarligt talat gott folk, det borde fan vara självklart redan från början. Men hursomhelst.
Män har objektifierats och stereotypifierats av feminismen, detta så att de har haft något svart-vitt att spegla sig själva som kvinnor mot. Samtidigt har de subjektifierat kvinnor. De har letat efter orsakssammanhang, djupt mänskligt liggande drivkrafter och på ett allmänt kärleksfullt och empatiskt sätt beskrivit kvinnors situation. Det är bra. Men de har exkluderat att behandla män och manlighet på samma sätt. Där kvinnor är offer för sina könsroller, offer för ett strukturellt förtryck som dessa könsroller skaper, är män ansvariga för sina könsroller. Män gör som män gör bara för att de är män. Det räcker. Men det räcker inte. Varför ska vi INTE behandla mannen kärleksfullt? Varför ska vi inte fråga oss hur mannen fostras till att bli samhällets slit och släng produkt? Och om det någonsin kommer upp, varför ska vi SKULDBELÄGGA mannen för detta? Varför för vi inte se mannen som ett offer för sin könsroll precis som vi gör med kvinnan? Varför skall vi INTE utforska mannens lidande och umbäranden, den manliga upplevelsen?
Därför att den manliga Stereotypen är så otroligt politiskt viktig, att ifrågasätta den leder ofrånkomligen till att tvingas ifrågasätta majoriteten av feministisk teori, vilket feminismen inte är redo att göra. Man har funnit en väg till empowerment. Genom att med hela den feministiska rörelsen i ryggen förtala, förnedra och med andra ord avhumanisera mannen, har de funnit ett sätt att tycka bättre om sig själva, känna sig starka, mer värda, ha mer möjligheter. (och ärligt talat män, om det är någon annan som hittar hit vilket inte är syftet, märker ni inte det dagligen i era relationer med kvinnor? Använder de inte er som en ständig slagpåse för sina egna tillkortakommanden? Alla bråk, alla tjuriga tystnader, allt pekfingerpekande, det handlar om DOM, inte om er bägge tillsammans. Och vi har blivit lärda att vi ska ta det, det är vår roll som man. Disposiblitet, vårt välmående är inte viktigt i ett patriarkalt samhälle, vi är bara köttmuren som finns där för att skydda kvinnorna från världens faror så att samhället kan fortsätta reproducera och trygga sin egen överlevnad).
Det är feministisk empowerment. Den är inte rättvis, den är inte rättfärdig, den är inte vacker, men den är effektiv, och många feminister som fått smaka på denna sötsura frukt har svårt att släppa den ifrån sig. Samtidigt förstärker man klassiska könsroller, mannens disposibilitet och kvinnans offerroll. Det har alltså inget med äkta jämställdhet att göra. Hursomhelst, det var inte heller detta som detta inlägg skulle handla om.
Utan:
allt fler feminister säger något i stil med; ja, inte ALLA män har makt, men män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp. Sedan likställer de detta med förtryck.
Men vad är förtryck? Makt är inte förtryck. Det är hur man utnyttjar makten som är förtryck. Vad som hänt iaf de senaste 20 åren är hur de med samhällsmakt (i majoritet män) har använt sin makt till att förtrycka... män! För att ställa sig in hos det motsatta könet. Det är ett klassiskt riddarkomplex, och det är något feminismen utnyttjar medvetet och utan samvetskval. Det är därför det är så viktigt att trycka på kvinnans klassiska offerroll, utan den har de ingen hävstång att manipulera riddarkomplexet med.
Om en feminist erkänner att bara ett FÅTAL män har makt, så måste de också erkänna att majoriteten av män inte har makt, liksom att majoriteten av kvinnor inte har makt. Det innebär att positiv affirmation, eller positiv särbehandling av bara kvinnor, i själva verket är diskriminerande mot majoriteten av män. (att könskvantifiera en fråga som rör sig om klass leder ofrånkomligen till könsdiskriminerande åtgärder). Att exkludera maktlösa män från åtgärder vars syfte det är att hjälpa de maktlösa i samhället innebär att explicit diskriminera dem. Det innebär att vi skapar en underklass av maktlösa män, som ingen hör, ingen ser, ingen bryr sig om, för ingen erkänner deras rätt att vara offer. Den inneboende gynocentriciteten i feminismen har alltså skapat diskriminering mot män.
Så nästa gång någon säger "Men feminism är ju för jämställdhet. Hur kan du vara emot feminism? Är du inte för jämställdhet" så vet du att du har att göra med en väldigt naiv och oinsatt person, och om du ändå vill ödsla tid på att argumentera med henne så har du stommen till ett argument här ovan, även om det är osorterat och ostrukturerat.
Slasken
Ett ställe där jag kan samla mina tankar från olika sammanhang tills den dag jag bestämmer mig för att strukturera upp dem och göra en "riktig" blogg av dem.
Jag skriver från början till slut, utan att lägga för mycket vikt på struktur eller att vara pedagogisk eller läsbar. Det viktiga är att nedteckna mina tankar så att jag själv förstår och kan lyfta upp dem när jag känner mig mogen att skriva en Blogg med ett tydligare syfte.
Ett sammelsurium av tankefragment med andra ord.
Jag skriver från början till slut, utan att lägga för mycket vikt på struktur eller att vara pedagogisk eller läsbar. Det viktiga är att nedteckna mina tankar så att jag själv förstår och kan lyfta upp dem när jag känner mig mogen att skriva en Blogg med ett tydligare syfte.
Ett sammelsurium av tankefragment med andra ord.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)