Könsfred och juridisk abort

Läser en uppsats, Är en kvinna utan man som en fisk utan cykel, och känner igen många av mina egna tankar. Den är skriven av en feminist och handlar om antifeministiskt forum.

Jag har vetat att antifeministiskt forum (AFS) funnits, men har undvikit det. Jag har känt att det är för hatiskt och onyanserat, jag är ute efter KÖNSFRED, inte krig, och har inte tänkt att AFS har haft något att erbjuda mig. Men efter att ha läst denna uppsats så inser jag att jag nog varit förhastad i mina omdömen, och ska surfa dit en dag och se vad som sägs.

Ett intressant koncept jag tidigare varit obekant med är juridisk arbort. Jag har diskuterat många gånger hur äktenskapet, och faderskapet, är en mansfälla. Mannen har inga juridiska rättighter, och utan någon juridisk möjlighet att påverka sugs han in i en mansklassisk provider-roll som han inte har några möjlighter att avsäga sig.

Juridisk abort är en lösning på detta dilemma. Kvinnan skall självklart ha rätt till sin kropp och bestämma över abort. Men mannen skall lika självklart ha rätt till SIN kropp, inte tvingas använda sin kropp för att försörja kvinna och barn, om han så inte önskar. Inträde: juridisk abort, eller helt enkelt en juridisk rätt att avsäga sig faderskapet. Det innebär ju också att fadern avsäger sig alla rättigheter vad det gäller barnet, han skall betraktas som en icke-far. Barnets rättigheter? Man får väl anta att staten skall ta det ansvaret. Ur ett moraliskt perspektiv så måste det ju ändå anses mindre kontroversiellt att avsäga sig ett barn än att döda det innan det föds? Kan man acceptera det sistnämda, så borde det förstnämda inte vara så svårt att svälja.

Men jag vill också tillägg att rapporter brister på ett par viktiga punkter.

Den första är det osmakliga i att använda teori från Andrea Dworkin när hon skall sätta mansrörelser i en kontext. Andrea Dworkin som inte kommer långt efter Valeri Solanas i sitt manshat.

"All personal, psychological, social, and institutionalized domination on this earth can be traced back to its source: the phallic identities of men. "

"Men are distinguished from women by their commitment to do violence rather than to be victimized by it. "
- Andrea Dworkin

Är det någon normalbegåvad människa som anser att en person med sådana åsikter skall få formulera en mall som man bedömer män efter i vetenskapliga sammanhang?

Författaren påstår också bland annat att män skall vara tacksam för den mansforskning som har sprungit ur feminismen och som inte "drar alla män över en kam". Tvärtom, så är ju just den FEMINISTISKA mansforskningen upptagen med att stereotypisera män, på ett väldigt skissartat och schablonartat sätt. Man behandlar kvinnan som ett subjekt och mannen som ett objekt, och det är ju konsekvenserna av detta som leder bland annat till skuldbeläggningen av mannen och osynliggörandet av hans umbäranden och behov.

Den mansforskning som har vuxit fram som ett SVAR på feminismens skygglappande, som i politisk motvind arbetar för att behandla mannen som en människa och utforska honom i all sin mänsklighet och inte bara försöker skapa politiskt gångbara stereotyper för en tveksam feministisk agenda, den är inte tacksam för hur feminismen har smalat ner synen på mannen. Den är inte tacksam för den politiska cell som skapats för mannen. Varför skulle den var det? Varför skall män vara tacksamma för det?

Att vara tacksam för att feminismen har lett fram till mansforskning är som att vara tacksam att nazismen har lett fram till FNs artikel om mänskliga rättigheter. Genom att osynliggöra/förbryta sig mot något som borde vara självklart, och däregenom tvinga fram en motreaktion, kan bara i en feminists förvridna hjärna framstå som en god och altruistisk gärning.

Det här är ju kärnan av mäns kritik mot feminismen. Författaren skriver att "anledningen att män är kritiska mot feminismen beror på att de har något att förlora" och säger implicit att det inte är någt fel på FEMINISMEN utan kritiken handlar om mäns egoism och rädsla att förlora privilegier. MEN DET ÄR INTE DET DET HANDLAR OM. Män (och kvinnor) är kritiska mot feminismen för att den är orättfärdig. Den är felaktig. Den är hatfull. Den skapar väldigt mycket ilska, sorg, ledsenhet, och annan psykologisk ohälsa. Det är vad som händer när de rädda och hatiska få, får en politisk plattform att sprida sin propaganda genom. Vi har inte lärt oss något av historian.

Författaren är så självgod i sin feministiska övertygelse att all kritik mot feminismen endast kan röra sig om missförstånd eller ett egoncentrerat försvar av privilegier. Den typen av gynocentricitet som hon själv varnar för. Bra jobbat.