Mansförtryck och hyckleri

"Män förtrycker kvinnor" är ett vanligt slagord.

Det faller självklart på sin egen orimlighet, och det är ganska enkelt att argumentera för att det inte är sant, men det är inte det det här inlägget ska handla om. Därför att allt oftare har jag diskuterat med feminister som säger, "nej, jag är medveten om mäns problem." etc. Det är självklart positivt att det finns en gryende förståelse för vad jag har argumenterat för i 10 års tid nu, att även män har jämställdhetsproblem som behöver åtgärdas, även män behöver omfattas av den politiska drivkraft till förändring som finns när det gäller jämställdhetsfrågor. Samtidigt är det pinsamt och gör mig förbannad, för allvarligt talat gott folk, det borde fan vara självklart redan från början. Men hursomhelst.

Män har objektifierats och stereotypifierats av feminismen, detta så att de har haft något svart-vitt att spegla sig själva som kvinnor mot. Samtidigt har de subjektifierat kvinnor. De har letat efter orsakssammanhang, djupt mänskligt liggande drivkrafter och på ett allmänt kärleksfullt och empatiskt sätt beskrivit kvinnors situation. Det är bra. Men de har exkluderat att behandla män och manlighet på samma sätt. Där kvinnor är offer för sina könsroller, offer för ett strukturellt förtryck som dessa könsroller skaper, är män ansvariga för sina könsroller. Män gör som män gör bara för att de är män. Det räcker. Men det räcker inte. Varför ska vi INTE behandla mannen kärleksfullt? Varför ska vi inte fråga oss hur mannen fostras till att bli samhällets slit och släng produkt? Och om det någonsin kommer upp, varför ska vi SKULDBELÄGGA mannen för detta? Varför för vi inte se mannen som ett offer för sin könsroll precis som vi gör med kvinnan? Varför skall vi INTE utforska mannens lidande och umbäranden, den manliga upplevelsen?

Därför att den manliga Stereotypen är så otroligt politiskt viktig, att ifrågasätta den leder ofrånkomligen till att tvingas ifrågasätta majoriteten av feministisk teori, vilket feminismen inte är redo att göra. Man har funnit en väg till empowerment. Genom att med hela den feministiska rörelsen i ryggen förtala, förnedra och med andra ord avhumanisera mannen, har de funnit ett sätt att tycka bättre om sig själva, känna sig starka, mer värda, ha mer möjligheter. (och ärligt talat män, om det är någon annan som hittar hit vilket inte är syftet, märker ni inte det dagligen i era relationer med kvinnor? Använder de inte er som en ständig slagpåse för sina egna tillkortakommanden? Alla bråk, alla tjuriga tystnader, allt pekfingerpekande, det handlar om DOM, inte om er bägge tillsammans. Och vi har blivit lärda att vi ska ta det, det är vår roll som man. Disposiblitet, vårt välmående är inte viktigt i ett patriarkalt samhälle, vi är bara köttmuren som finns där för att skydda kvinnorna från världens faror så att samhället kan fortsätta reproducera och trygga sin egen överlevnad).

Det är feministisk empowerment. Den är inte rättvis, den är inte rättfärdig, den är inte vacker, men den är effektiv, och många feminister som fått smaka på denna sötsura frukt har svårt att släppa den ifrån sig. Samtidigt förstärker man klassiska könsroller, mannens disposibilitet och kvinnans offerroll. Det har alltså inget med äkta jämställdhet att göra. Hursomhelst, det var inte heller detta som detta inlägg skulle handla om.

Utan:
allt fler feminister säger något i stil med; ja, inte ALLA män har makt, men män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp. Sedan likställer de detta med förtryck.

Men vad är förtryck? Makt är inte förtryck. Det är hur man utnyttjar makten som är förtryck. Vad som hänt iaf de senaste 20 åren är hur de med samhällsmakt (i majoritet män) har använt sin makt till att förtrycka... män! För att ställa sig in hos det motsatta könet. Det är ett klassiskt riddarkomplex, och det är något feminismen utnyttjar medvetet och utan samvetskval. Det är därför det är så viktigt att trycka på kvinnans klassiska offerroll, utan den har de ingen hävstång att manipulera riddarkomplexet med.

Om en feminist erkänner att bara ett FÅTAL män har makt, så måste de också erkänna att majoriteten av män inte har makt, liksom att majoriteten av kvinnor inte har makt. Det innebär att positiv affirmation, eller positiv särbehandling av bara kvinnor, i själva verket är diskriminerande mot majoriteten av män. (att könskvantifiera en fråga som rör sig om klass leder ofrånkomligen till könsdiskriminerande åtgärder). Att exkludera maktlösa män från åtgärder vars syfte det är att hjälpa de maktlösa i samhället innebär att explicit diskriminera dem. Det innebär att vi skapar en underklass av maktlösa män, som ingen hör, ingen ser, ingen bryr sig om, för ingen erkänner deras rätt att vara offer. Den inneboende gynocentriciteten i feminismen har alltså skapat diskriminering mot män.

Så nästa gång någon säger "Men feminism är ju för jämställdhet. Hur kan du vara emot feminism? Är du inte för jämställdhet" så vet du att du har att göra med en väldigt naiv och oinsatt person, och om du ändå vill ödsla tid på att argumentera med henne så har du stommen till ett argument här ovan, även om det är osorterat och ostrukturerat.